Channa Bankier om konst på distans
LJ Records - litet bolag blev stort
Myrdal, Tallmo, Dahlström om boken och den digitala texten
Släktforskning stort på Internet
Lennie Norman - komiker med nätkontakt
Fel. Vi har varit här förr. Den offentlighet som vi tar för given - ett samhälleligt rum, där en politisk och kulturell debatt förs - är till stora delar en följd av 1700-talets tryckfrihetsrevolution, vilken i sin tur hängde samman med uppfinnandet av den lilla, flyttbara tryckpressen.
Ur detta sammelsurium av nya, radikala idéer och tekniska uppfinningar föds en kulturell apparat som vi sedan i hög grad levt med. Här växer pressen och dess "onda" tvilling, reklamen - med dagsrecensionen, följt av pamfletten, debattboken och sist men inte minst den moderna romanen - fram. Småningom även bokförlag och litterära tidskrifter - och en läsande allmänhet. Vad som också tar form är det som brukar kallas "grindvakter" - den institution som avgör vad som är "god" smak och "bra" litteratur.
Systemet är komplicerat och spelar stor roll för skapandet av kulturellt kapital. Ett förlag väljer att ge ut en bok; en kritiker väljer att rekommendera den; en tidskrift trycker ett utdrag. Och en läsare finner att boken bör inhandlas och läsas. Längs hela denna sträcka sker urval. Texter gallras bort som dåliga, osmakliga, ofullgångna, opassande. Hela det komplicerade fenomen som kallas "smak" tar form.
Vad som sker på den kulturella sidan är inte olikt vad som sker på den politiska. Vilka åsikter som ska torgföras som del av "debatten" gallras fram av redaktörer, lobbyister och journalister - ofta beroende av partifärg och, naturligtvis, med ett stort mått av opportunism.
Poängen är att hela detta system nu gungar. Det i stunden anarkistiskt tillgängliga medium som kallas World Wide Web, som varken är TV, tidning, universitet, insändarspalt eller folkrörelse - utan allt detta på en gång - har ännu inte funnit sin form. "Vem som helst" - dvs. den med tillräckligt datorkunnande och med något på hjärtat - kan publicera sina åsikter, eller sina litterära texter, så att de blir tillgängliga för en miljardpublik. Grindvakterna riskerar i stunden att bli överhoppade eller omkullsprungna.
Mycket av den skräck som det nya mediet utstrålar, med en debatt som främst koncentreras på nazistpropaganda och barnporr, kommer sig nog av det faktum att mediet ifrågasätter givna kulturella och politiska hierarkier. På det litterära området kan vilken debutant som helst vräka ut sina texter på nätet - men frågan är hur man hittar det intressanta utan det gamla urvalssystemet till hjälp?
För dem som arbetar inom media kan läget tyckas oklart. Är Aftonbladet på webben en tidning eller ej? Hur ska radion, inte minst SR, agera? "Etermedierna" har ju varit de mest trovärdiga i kraft av sin snabbhet. Nyheter en gång i timmen, uppdaterade dygnet runt - nå, det kan jag ju få på webben också.
Till detta kommer en annan oro: om tidningen eller boken finns tillgänglig på nätet, vem ska då vilja köpa den på papper? Sådana, till synes enkla slutsatser, har fått många tidningar att gå i baklås och publicera underligt nedskurna varianter av sig själva på webben, Sydsvenskan och Expressen har hittills varit de mest uppenbara exemplen.
Det underliga är att det hela verkar fungera tvärtom. Erfarenheter från USA visar att just de tidningar som publicerar allt sitt material på nätet faktiskt har växande upplagor. I Sverige bekräftar Aftonbladet den iakttagelsen. Vad man söker sig till är alltså inte i första hand en särskild produkt, en papperstidning eller en webbsajt, utan en typ av media man "litar" på (även om jag själv inte alltid "litar" på Aftonbladet). Somliga hävdar, utifrån sina politiska synvinklar, att frihet och oöverskådlighet är samma sak. Jag tvekar att instämma, men allt det som strömmar fram i stunden är uppfriskande i sin vitalitet. Småningom kommer nya urvalskriterier och nya dörrvakter.
Men mycket hinner hända innan dess. Vad man också gärna vill hälsa dem som arbetar inom "traditionella" media är att de fått en lysande möjlighet: det viktiga är inte om jag gör ett radioprogram eller en tidning, eller ens hur snabb jag är (för de flesta kan numera publicera sig med ljusets hastighet) utan hur trovärdig. Med en gnutta seriös inställning i bagaget kan den allvarligt syftande journalistiken vara framtidens stora vinnare.
