Sammanfattning

I det följande sammanfattas kapitlen i vårt betänkande. De slutsatser vi drar och de förslag vi lägger återfinns samlade i det avslutande kapitel 12.

Inledningsvis i kapitel 1 redogör utredaren, docent Bi Puranen, för sin tolkning av uppdraget. Utredningens övergripande mål är att öka tillgängligheten till svensk kultur med hjälp av IT och att söka motverka uppkomsten av ett informationstekniskt A- och B-lag i befolkningen.

Med tanke på den oerhört snabba och föränderliga utvecklingen på IT-området har uppdraget att avge en strategi för IT-användningen vid alla Sveriges kulturinstitutioner och -myndigheter tolkats principiellt; som att lämna förslag till ett måldokument.

I kapitel 2 sammanfattar vi den kartläggning av kulturinstitutionernas IT-användning och digitaliseringsnivå som presenterades i sin helhet i utredningens delbetänkande (SOU 1996:110). Kartläggningen bygger till stor del på en enkätsammanställning som gjordes under våren 1996.

Det framgår av enkätsvaren att kulturinstitutionerna har kommit långt i sin IT-användning. Antalet hemsidor ökar, multimedie-produktioner blir allt vanligare och runt om i landet går kulturarbetare Internet-kurser för att lära sig den nya tekniken. De som har kommit längst i sin IT-användning är högskolor, medieföretag samt forskningsbibliotek. Intresset för den nya tekniken är stort och kulturinstitutionerna har många planer och visioner inför framtiden.

Kartläggningen visar också att stora delar av kulturinstitutionernas register och förteckningar över samlingarna redan finns i digital form och att ett omfattande digitaliseringsarbete pågår i kultursverige. Det är främst efterfrågade delar av samlingarna samt nyförvärv som har registrerats, sällan hela dokument eller föremål. Äldre förteckningar, fotografier och lokala samlingar är inte digitaliserade i lika stor utsträckning.

Få institutioner har gjort det digitaliserade materialet externt tillgängligt för allmänheten. Endast ett fåtal bibliotek och museer har t.ex. lagt ut sökbara kataloger på Internet. Arkivinstitutionerna registrerar innehållet i sina samlingar i den Nationella Arkivdatabasen. Databasens innehåll finns utgivet på cd-rom (den s.k. NAD-skivan) och det finns planer på att göra materialet tillgängligt via Internet. De svenska bibliotekens samlingar kommer att bli sökbara via LIBRIS hemsida på Internet. På museiområdet varierar tillgången på digitaliserat material mycket och än så länge är det bara ett fåtal museer som har gjort eller håller på att göra register över delar av samlingarna digitalt tillgängliga för allmänheten .

Musik, teatrar, medier, myndigheter, stiftelser, intresseorganisationer, ideella föreningar samt övriga grupper som redovisas i enkätsammanställningen är mycket heterogena men det finns även bland dessa stora mängder digitaliserat material som skulle vara av intresse för ett svenskt kulturnät.

Vi anser att de enskilda institutionerna i stor utsträckning själva bör avgöra vilka delar av samlingarna som skall digitaliseras. Institutionerna känner sitt material bäst och vet vad som är mest efterfrågat. Om en institution underlåter att digtalisera ett material som har stort allmänintresse bör dock regeringen via de årliga regleringsbreven styra digitaliseringsarbetet i önskvärd riktning.

Det är viktigt att få till stånd ett mer strukturerat samarbete över institutionsgränserna, bl.a för att enas om gemensamma regler för hur olika kulturinstitutioner skall klassificera och katalogisera sitt material.

I kapitel 3 redogör vi för andra utredningar och arbeten inom regeringskansliet som berör frågor om IT och/eller kultur. Vi redovisar kortfattat arbetet inom IT-utredningen, IT-kommissionen, SESAM-projektet, Ungdomens IT-råd, Toppledarforum, Mediekommittén, Datalagskommittén, Internet-utredningen, Grunddatabasutredningen, Distansutbildningskommittén, Översyn av pliktexemplarslagen samt en utredning om elektroniska pengar. Vi presenterar även regeringens propositioner om IT, kultur och forskning som alla antogs av riksdagen under 1996.

Den nya tekniken ger oss nya möjligheter, men innebär också att lagar och regler måste ses över och nya formuleras. De utredningar som vi har redovisat berör på många sätt uppbyggnaden av ett svenskt kulturnät.

Flera projekt pågår för att skapa informationsnätverk inom olika samhällsområden. Det offentliga Sverige på Internet, Svenska miljönätet, Forskningsinformationssystem samt LIBRIS är exempel på Internet-baserade informationsprojekt som presenteras i kapitlet. Ett svenskt kulturnät bör följa utvecklingen av, knyta kontakt och utbyta erfarenheter med andra internationella, nationella, regionala och lokala nätverk.

Vi har även sammanställt undersökningar av IT-användningen i Sverige. Samtliga visar att IT-användningen ökar snabbt. Vi redovisar bl.a. Statistiska centralbyråns undersökningar Datorvanor 1995 och Data om informationstekniken i Sverige 1996,  Skolverkets undersökning Skolans datorer 1995,  NUTEK:s undersökning IT-användning i Sverige 1995  samt ett antal mindre undersökningar om Internet-användningen i Sverige.

Internationella erfarenheter redovisas i kapitel 4.  Vi har valt att studera utvecklingen i några länder och inom några internationella organ som vi anser använder sig av IT inom kulturområdet på ett sätt som kan vara intressant och lärorikt.

Inom den Europeiska unionen finns olika program för att stödja det europeiska kulturlivet och uppmuntra samarbete på kulturområdet mellan EU:s medlemsländer. G7-länderna har engagerat sig i förverkligandet av det globala informationssamhället och har bl.a. tagit initiativ till fyra kulturprojekt på området. För UNESCO är tillgång till och utbildning i informationsteknik ett viktigt fält.

Inom Nordiska ministerrådet har en arbetsgrupp för IT inom kultursektorn tillsatts. Gruppens uppdrag är att ge råd om hur de nationella kulturnät som etableras också kan ges en nordisk dimension.

De nordiska länderna ligger generellt sett långt framme vad gäller IT-användning och upprättandet av informationsnätverk. Samtliga länder har eller håller på att formulera IT-strategier och har långt framskridna planer på nationella kulturnät. I Danmark finns redan ett Kulturnet Danmark som officiellt öppnas under våren 1997.

Andra exempel på europeiska länder som ligger långt framme på IT-/kulturområdet är Storbritannien och Frankrike.

Vi redovisar också IT-utvecklingen på kulturområdet i Australien, Japan, Canada och USA. I dessa länder har IT-strategier formulerats och flera intressanta IT-projekt på kulturområdet pågår. Canada håller t.ex. på att få ett övergripande nationellt kulturnät och i USA finns redan flera lokala kulturnätverk.

Informationstekniken är till sin natur gränsöverskridande vilket innebär att vikten av samverkan över nationsgränserna ökar. Det är angeläget både för Kulturnät Sverige och för landets kulturinstitutioner att följa den internationella utvecklingen och att delta i de arbeten som pågår för att lära och ta del av andras erfarenheter.

Kapitel 5  inleds med definitioner av begreppen kultur, kulturinstitutioner, och IT. I kapitlet diskuteras också människors skilda förutsättningar för att använda informationsteknik.

En förutsättning för att människor skall kunna få tillgång till kultur med hjälp av IT är att de har tillgång till och kan använda sig av den utrustning som krävs. Samtidigt visar en rad undersökningar att tillgången till IT är ojämnt fördelad inom den svenska befolkningen. Generellt sett är det främst män, välutbildade och yngre personer som utnyttjar informationsteknikens möjligheter, medan kvinnor, lågutbildade och äldre personer har tillgång till IT i mindre utsträckning. Vi förespråkar därför ökade utbildningsinsatser, för såväl yngre som äldre, för att minska skillnaderna i medborgarnas tillgång till IT. Vidare föreslår vi satsningar på publika datorer, bl.a. i anslutning till bibliotek, skolor och medborgarkontor, så att de som inte har egen utrustning och/eller uppkoppling ges möjlighet att ta del av IT:s möjligheter.

Informationsteknik kan också vara till stor hjälp för personer med funktionshinder. Därför måste hänsyn tas till funktionshindrade när olika IT-miljöer skapas. Deltagarna i Kulturnät Sverige bör följa Handikappinstitutets riktlinjer för hur information på Internet bör utformas.

Kulturnät Sverige kan också bidra till ökade kontakter mellan Sverige och andra länder, liksom mellan invandrare och den övriga svenska befolkningen. Information om det svenska kulturlivet som publiceras på Internet bör därför i största möjliga utsträckning också göras tillgänglig på engelska och på de större invandrarspråken.

I kapitel 6  diskuteras hur kulturarvsinstitutionernas samlingar och kataloger kan göras tillgängliga för allmänheten, forskare och andra institutioner med hjälp av informationsteknik. Det som hittills digitaliserats är huvudsakligen institutionernas register och förteckningar, medan enskilda dokument och föremål ännu enbart i mycket begränsad omfattning finns tillgängliga i elektronisk form.

För att informationen enkelt skall kunna sökas är det av stor vikt att registreringen sker på ett enhetligt sätt. Genom Internet blir det sedan möjligt att koppla samman de kataloger och databaser som finns vid kulturinstitutionerna så att de blir sökbara via Kulturnät Sverige.

Om sökningen skall kunna ge önskat resultat krävs fastställda format för hur namn på personer, institutioner, organisationer, geografiska platser och annat skall skrivas. Utbytesformat måste också finnas för att informationen lätt skall kunna flyttas mellan olika system och mellan olika generationer av system.

Arbete med att ta fram auktoriteter för personnamn, juridiska personer, geografiska platser, bilder, fotografier och brevskrivare pågår. Etablerade format finns redan för tryckt text, musikalier, ljudupptagningar, videoupptagningar, film, arkiv, föremålssamlingar, fotografier, kartor och ritningar. Dessutom finns grunden till format för brevskrivare och handskrifter. Däremot saknas format för bl.a. register över ADB-medier (magnetband, kassetter, cd-rom etc.), mikrofilm och nätverkspublicerade dokument.

Auktoritetssamarbete ger tidsvinster, ökar kvaliteten på registrerade data och förbättrar möjligheterna till återsökning av information. Den institution som har mest erfarenhet av en viss typ av auktoritet bör vara den som i första hand ansvarar för registreringen av auktoriteterna i fråga.

Arbete med att skapa internationella standarder och riktlinjer för beskrivning av digital information pågår inom arkiv- och museisektorn medan biblioteken har standardiserade internationella beskrivningssystem sedan lång tid tillbaka. Biblioteken har också varit ledande i arbetet med att utforma enhetliga regler för auktoriserade namnformer.

Det är viktigt att de svenska kulturinstitutionerna i så stor utsträckning som möjligt följer de internationella riktlinjer som arbetas fram. I Sverige pågår också samordningsarbete inom bl.a. Arkivverket, BIBSAM och Insam, men även över sektorsgränserna i t.ex. ABM-gruppen vars syfte är att identifiera samarbetsområden och att göra information vid arkiv, bibliotek och museer tillgänglig på samma eller likartade sätt för användarna.

Staten bör kräva att de statligt finansierade kulturinstitutionerna följer de regler som finns eller är under utarbetande för hur kulturmaterial skall klassificeras och benämnas.

I kapitel 7  behandlas de tekniska förutsättningarna för Kulturnät Sverige. Kapitlet inleds med en beskrivning av Internet som ett system i ständig förändring. Såväl producenter och konsumenter av information som tillverkare och leverantörer av teknisk utrustning deltar i utvecklingen. Standardutvecklingen på Internet är en flexibel och ofta effektiv process som om standarderna följs gör att man inte riskerar att låsa sig vid en teknisk lösning utan kan följa med i utvecklingen.

En viktig anledning till att vi föreslår ett kulturnät på Internet är att möjligheterna till kommunikation mellan kulturproducenter och -konsumenter förbättras. De olika grader av interaktivitet som finns på Internet gör det möjligt för användaren att bli en aktiv deltagare i stället för en passiv åskådare. Tjänster för att t.ex. skicka och ta emot e-post, att delta i diskussioner eller att vara med och själv aktivt skapa utvecklas konstant; nya användare och nya användningsområden ställer höga krav på interaktivitet.

Kulturnätet bör användas för att dirigera användarna till de tjänster inom kulturområdet som tillhandahålls på Internet. Såväl datorovana som erfarna användare skall erbjudas intressanta tjänster. För att göra information tillgänglig för användarna krävs struktur i form av katalog- och söktjänster.

Ett sökbart system kräver en viss form av standardisering av vad som det skall gå att söka på, vilken information som skall ingå etc. Metainformation Ð information om information Ð är till hjälp för att skapa en sådan standardisering och därmed säkra kvaliteten på söktjänsten. En samlad mängd metainformation möjliggör struktur och samordning på ett helt annat sätt än informationen för sig. Därför föreslås deltagarna i Kulturnät Sverige förse sina webbsidor med metainformation.

Kataloger sorterade efter ämne, geografi etc. bör användas som komplement till söktjänsten. De förmedlar s.k. organiserande information till användaren och gör det lättare för användaren att få en bild av informationens struktur och ordning.

Kapitlet avslutas med en genomgång av infrastrukturen för datakommunikation och möjliga vägar för digital information att nå hushållen. Mycket av tekniken för att bygga ut infrastrukturen är redan utvecklad men kostar ännu alltför mycket för att slå igenom. Utvecklingen kommer till stor del att styras av efterfrågan och det innebär troligen att datakommunikation med hög kapacitet inte når alla på länge än. Vi beskriver den beslutade uppgraderingen av SUNET för bibliotek och museer och betonar vikten av att även Riksarkivet och landsarkiven får anslutning på samma villkor.

I kapitel 8  redogör vi för de juridiska frågor som kan bli aktuella vid digital produktion. Vi går igenom grundlagsfrågor, datalagstiftningen, missbruk på Internet och upphovsrätten i ljuset av digital teknik.