9 Ekonomiska förutsättningar för IT-användning

Vid en beräkning av nyttan av ett kulturnät måste man identifiera, kvantifiera och värdera de olika kostnader respektive nyttor som kulturnätet kan innebära för samhället.^[1] Några av dessa kostnader respektive nyttor nämns nedan. Överstiger nyttoeffekterna kostnaderna, kan vi dra slutsatsen att det är samhällsekonomiskt lönsamt med ett Kulturnät.

9.1.1 Samhällsekonomiskt lönsamt?

Kultur är inte bara en kostnad. För samhällets del finns det många ekonomiska fördelar med att synliggöra kulturen på Internet genom ett kulturnät. Vid en bedömning av samhällsnyttan och om samhället gör en vinst genom att tillgängliggöra ett kulturnät, behöver man som sagts ovan identifiera dess kostnader respektive nyttor. Vad gäller kostnaderna  kan vi ganska lätt ställa upp en budget med t.ex. följande utgiftsposter:

 lokal,
 datorutrustning,
 server,
 Internet-uppkoppling,
 övrig maskinell utrustning,
 administrativ personal,
 teknisk personal,
 programvaror, litteratur m.m.,
 extern rådgivning.

Listan kan göras lång och är inte särskilt komplicerad att identifiera när man väl bestämt organisationsformen. Värre är att identifiera, kvantifiera och, inte minst, värdera de nyttor  som ett Kulturnät kan generera. Man skulle t.ex. kunna identifiera följande nyttoeffekter:

 bättre infrastruktur på forsknings- och utbildningsområdet,
 ökad kollektiv kunskap,
 begränsad effekt av diskriminerade i ett IT-tekniskt B-lag,
 upphävande av den geografiska snedfördelningen,
 minskade könsskillnader på IT-området,
 ökad demokrati,
 ökad måluppfyllelse för kulturinstitionerna,
 egen svensk kulturell identitet på Internet.

En värdering av dessa poster är svår att göra innan ett kulturnät skapats. När det är praktiskt genomförbart, dvs. sedan en viss tid förflutit, bör därför en utvärdering göras.^[2]

9.1.2 En kollektiv vara

Kulturnät Sveriges verksamhet kommer att komma många konsumenter till godo, utan att nyttjandet för andra konsumenter därigenom inskränks. Det kostar inte heller mer att göra kulturnätet tillgängligt för ytterligare en person. Verksamheten kan därför med ett nationalekonomiskt uttryck kallas kollektiv vara. En kollektiv vara definieras som en vara vilken ytterligare konsumenter kan dra nytta av utan att därigenom minska den mängd som är disponibel för andra,^[3] dvs. en kollektiv vara förbrukas inte för att den konsumeras. Varan kan konsumeras av flera konsumenter samtidigt utan att någons konsumtion minskar möjligheten för andras konsumtion. Denna egenskap är också karaktäristisk för Internet.

9.1.3 Priset på en kollektiv vara

I en perfekt konkurrens bör priset vara lika med marginalkostnaden. Marginalkostnaden motsvarar kostnaden för ytterligare en producerad enhet. Varje användare/förbrukare som tillkommer för utnyttjandet av en kollektiv vara innebär ingen ytterligare kostnad.

Principer för prissättning av informationstjänster

Riksrevisionsverket (RRV) har på regeringens uppdrag upprättat förslag till prissättning av informationstjänster inom offentlig sektor.^[4] Den föreslagna principen är att avgifterna på uttagen skall beräknas så att samtliga kostnader för att framställa och distribuera informationsuttagen skall täckas. Det inbegriper såväl indirekta som direkta kostnader för informationsframställningen.

Att likt RRV:s förslag försöka lösa det finansiella underskottet med hjälp av styckkostnadsprissättning, skulle för kulturnätets del kunna leda till att man prissätter sig ur marknaden. Skulle kulturnätet ta ut en avgift som täcker de totala styckkostnaderna, kommer nämligen efterfrågad kvantitet av tjänsten att minska. I takt med att efterfrågad kvantitet minskar behöver man höja avgiften, och då minskar efterfrågan ännu mer osv. En prissättning som baseras på den rörliga kostnaden skulle således leda till finansiell förlust.^[5]

Om man, liksom RRV föreslagit, tar ut en avgift som motsvarar den reella kostnaden för tillhandahållandet av ett kulturnät gör man s.k. allokeringsförluster av de individer som har en betalningsförmåga som är större än marginalkostnaden men lägre än det fastställda priset. De får då inte tillgång till varan. Detta innebär en samhällsekonomiskt ineffektiv prissättning.

9.2 Finansiering av digitaliseringen

Digitaliseringen av Sveriges kulturskatter är resurskrävande. Förutsättningarna för att kunna tillgängliggöra material utan kostnad varierar av naturliga skäl för de olika kulturproducenterna. Väl medvetna om detta menar vi ändå att för användarens skull, bör materialet på kulturnätet i så hög grad som möjligt vara fritt tillgängligt.

9.2.1 Kostnader för den enskilda kulturproducenten

Kostnaden för att producera kulturinformation som kan sägas vara kopplad till institutionens sedvanliga arbete täcks normalt av anslag. De marginalkostnader som uppstår för att göra befintlig information tillgänglig via Internet är troligen så låga att det inte är rimligt att institutionen tar ut avgifter för denna tjänst,^[6] eftersom de administrativa kostnaderna förmodligen skulle bli högre än vinsten. Internets karaktär av kollektiv vara medför också att det inte kostar mer att göra kulturnätet tillgängligt för ytterligare personer. Tillgången bör därför vara fri, så länge den avser grundläggande kulturinformation.

Med grundläggande kulturinformation menar vi den information som kulturproducenterna har digitaliserat för sitt eget behov samt den information som det hör till institutionernas uppgifter att tillhandahålla. Därmed avses alltså inte t.ex. virtuella utställningar, särskilt skapade för kulturnätets besökare. Liksom ett museum ofta tar ut entréavgift för en reell utställning, bör museet själv bedöma huruvida man även önskar ta ut en viss avgift för att bereda besökaren tillträde till en virtuell utställning. Detsamma gäller t.ex. virtuella konstkataloger, som kan jämföras med de utställningskataloger som ofta finns till försäljning i samband med reella utställningar. Avgiftsuttaget för dessa bör stå i proportion till det arbete som lagts ned på framtagandet, respektive den nytta katalogen utgör för användaren. Bedömningen bör ske efter samma principer som för andra avgiftsuttag i verksamheten, t.ex. entréavgift till utställningar respektive avgift för utställningskataloger.

Omfördelning av befintliga resurser

Vi utgår från att statliga kulturinstitutioner skall klara av digitaliseringen inom den ordinarie verksamheten genom att omfördela redan befintliga medel. Institutionerna kan också pröva alternativa vägar i form av extern finansiering från stiftelser och näringslivet. Institutionernas material bör dock i princip finnas fritt tillgängligt för envar på kulturnätet, som ett led i statliga institutioners öppenhet.

Extern finansiering

Extern finansiering kan ske dels genom bidrag från stiftelser, fonder och andra organisationer, dels genom sponsring från näringslivet.

En annan idé är att staten avsätter en begränsad summa pengar som kulturinstitutionerna kan ansöka om bidrag från för att utveckla digitala presentationer av någon del av sin verksamhet. I Danmark avsatte t.ex. Kulturministeriet 3,5 miljoner dkr 1996 för kulturinstitutioner som ville utveckla digitala applikationer för det danska kulturnätet.^[7] Dessa projekt fungerar som förebilder och inspirationskällor för andra kulturproducenter.

Bidrag från stiftelser kan avse ekonomisk hjälp för köp av teknisk utrustning, hjälp med utformning av innehåll på webbsidor, kompetensutveckling m.m. Det finns flera stiftelser och fonder som stödjer kulturinstitutioner i dessa avseenden. Som exempel kan nämnas Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling, Stiftelsen framtidens kultur, Riksbankens Jubileumsfond, NUTEK, Forskningsrådsnämnden, Kommunikationsforskningsberedningen, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet.

Sponsring på kulturområdet har blivit vanligare under senare år. Utvecklingen går mot fler långsiktiga avtal mellan kulturinstitutioner och sponsorer, och mot att mindre företag går samman för att kunna sponsra projekt tillsammans.

För att få vara avdragsgill skall sponsring kunna ses som reklam, dvs. utgöra en driftkostnad för företaget. Det finns fall där skattemyndigheten respektive länsrätten gjort bedömningen att företaget inte "synts tillräckligt" för att sponsringen skall kunna kallas för reklam. Då kan bidraget komma att ses som en gåva och aktuella gåvoskatteregler blir tillämpliga. Har företagets kostnad för sponsring med intäkternas förvärvande och bibehållande att göra blir bidraget däremot avdragsgillt. I annat fall ses kostnaden som rörelsefrämmande och är därmed inte avdragsgillt. Det måste alltså finnas en klar koppling mellan sponsringen och företagets verksamhet.

Sponsring i allmänhet, och i synnerhet på kulturområdet, är emellertid relativt oprövat.

9.2.2 Kostnader för den enskilda kulturanvändaren

En grundregel inom kulturområdet bör vara marginalprissättning. Det innebär att för material som tagits fram med offentliga medel betalar en ny användare endast för distributions- och sökkostnaden.^[8] När data görs tillgängliga via kulturnätet kan kostnaden bli så låg att det inte är meningsfullt att ta ut någon betalning för sådana uttag som kan göras direkt. Principen är rimlig om man utgår från att kulturinstitutionerna bl.a. har som ordinarie uppgift att tillhandahålla och ta fram information. Då är uttagskostnaden redan täckt av ordinarie anslag och endast distributionskostnaden behöver finansieras. Kulturinformation som har vidareförädlats och anpassats till en speciell målgrupps behov bör även i framtiden delvis kunna avgiftsfinansieras, liksom man i dag i bland avgiftsbelägger kataloger och utställningar. Detta bör vara möjligt att göra även i fortsättningen, oavsett om informationen förmedlas via Internet, som trycksak eller på plats på respektive institution.

9.2.3 Kostnader för staten

Som vi konstaterat tidigare i kapitlet finns flera skäl till att samhället bör stödja ett kulturellt nätverk. Ett kulturnät på Internet fyller en samordnande funktion mellan de olika kulturinstitutionerna, vilket blir allt mer angeläget då tekniken erbjuder till synes oändliga möjligheter till kulturkonsumtion. Helheten är mer än summan av delarna, dvs. om digitaliseringsarbetet sker gemensamt och i samråd är det mer värt än om var och en digitaliserar på sitt håll. Om det digitaliserade materialet dessutom görs tillgängligt i ett sammanhang, förslagsvis på Kulturnät Sveriges hemsida, uppnås synergieffekter. Det är därför viktigt att de mer traditionella kulturinstitutionerna på ett tidigt stadium erbjuds möjligheter att samordna sig för att använda sig av ny teknik, i vårt fall att nå ut till användare på Internet.

Man kan tänka sig flera sätt på vilka samhället ekonomiskt kan engagera sig i ett kulturnät. För att uppnå en långsiktig lösning krävs dock att samhället visar sitt stöd för kulturnätet. Staten kan t.ex. bära en mindre del av kostnaderna under det kostsamma uppbyggnadsskedet de första åren, för att sedan ta ett större ansvar då kulturnätet blivit mer stabilt.

Utredningen har sökt och erhållit medel från tre olika stiftelser och fonder; Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling, Riksbankens Jubileumsfond samt Stiftelsen framtidens kultur. Dessa finansiärer är beredda att stå för en större del av kostnaderna under uppbyggnadsskedet. Statens ekonomiska ansvar blir därmed betydligt mindre betungande.^[9]

Staten kan välja att från början stå för en mindre del av kostnaderna. När sedan kulturnätet byggts ut, föreslås att staten helt tar över kostnaderna, förutsatt att kulturnätet bedömts utgöra en samhällsnytta.^[10] Man kan också tänka sig ett stegvis ökat samhällsåtagande, där staten går in med en mindre andel av kostnaderna i början, för att sedan stå för hela kostnaderna då kulturnätet är fullt utbyggt.^[11]

9.3 Konklusion

Ett digitalt kulturnät bör skapas och tillhandahållas allmänheten utan kostnad med vissa undantag, t.ex. digitala utställningar och konstbilder. Samma principer som styr avgiftsbeläggning i andra miljöer än digitala bör gälla även här. Om en entréavgift t.ex. tas ut vid ett museum, eller om en utställningskatalog finns till försäljning kan det således motivera att en avgift tas ut för liknande digitala produktioner. Precis som vid andra produktioner får institutionen själv avgöra om resursanvändningen kräver att en avgift tas ut. Huvuddelen av det material som läggs ut på kulturnätet skall dock vara avgiftsfri, så att kulturnätet till största delen blir fritt tillgängligt.

Kulturinstitutionerna föreslås själva bekosta digitaliseringen av det material som skall ingå i ett kulturnät, förutsatt att en sådan digitalisering kan sägas ingå i institutionens ordinarie verksamhet. Finansieringen bör i första hand ske genom omfördelning av befintliga medel. Även bidrag från sponsorer är en tänkbar möjlighet.

För att stimulera användningen av IT på kulturområdet och betona vikten av digitalisering föreslår vi att regeringen i regleringsbreven^[12] understryker att institutionerna bör öka tillgängligheten till sin verksamhet genom att använda ny teknik. Om regeringen initierar processen underlättas sannolikt prioriteringen av resurserna hos institutionen.

Stiftelsen framtidens kultur, Riksbankens Jubileumsfond samt Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling har ställt medel till förfogande för att gemensamt finansiera större delen av Kulturnätets verksamhet under de första åren. Detta bör betraktas som ett slags tidsbegränsat fullskaleförsök som fortlöpande utvärderas. Utredningens förslag förutsätter därmed inte några omfattande ekonomiska åtaganden för staten.

Sedan ett par år förflutit,^[13] under vilka ett kulturnät upprättats, föreslås en utvärdering av kulturnätets samhällsekonomiska nytta, för att därefter eventuellt besluta om ett statligt åtagande för kulturnätets fortsatta verksamhet.

Noter

2. Se 11.8.4. [Tillbaka]

3. Bohm, Peter, Samhällsekonomisk effektivitet, s. 66, 5 uppl., Kristianstad 1996. [Tillbaka]

4. RRV:s rapport 1995:64, Principer för prissättning av informationstjänster. Grunddatabasutredningen, dir. 1996:43, har fått i uppdrag att utreda frågan vidare. Se. även 3.1.9. [Tillbaka]

5. Jämför Riksrevisionsverkets rapport om principer för prissättning av informationstjänster med Andersson, R., Prissättning på el och fjärrvärme, s. 205-235. Jämför även RRV:s rapport med Bohman, M., Priser som leder till effektivitet, s. 32-36. [Tillbaka]

6. Detta förutsätter dock att institutionen redan har tillgång till Internet. [Tillbaka]

7. Se 4.2.1 om Kulturnet Danmark. [Tillbaka]

8. Detta beror på att ingen annan kostnad än distributionskostnaden tillkommer då ytterligare användare ansluter sig. Se ovan om kollektiva varor. [Tillbaka]

9. Se närmare 11.6 Tidsplan och kostnader. [Tillbaka]

10. Se 11.8.4 Utvärdering. [Tillbaka]

11. Se vidare 11.6. [Tillbaka]

12. Se även 2.4. [Tillbaka]

13. Se vidare tidsplanen i 11.6. [Tillbaka]