Kap. 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | Litteratur
Bil. 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13
Utförlig innehållsförteckning
| |
| Slutbetänkandet: Till statsrådet | Ordförklaringar | Sammanfattning Kap. 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | Litteratur Bil. 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 Utförlig innehållsförteckning | |
Förvaltningsmyndigheterna ingår som en del i statens organisation. En myndighet är därmed inte en enskild juridisk person. Myndigheten förvaltar statlig egendom, och i den mån en myndighet drar på sig förpliktelser i sin verksamhet så är det staten som har det yttersta ansvaret för dessa.
En privaträttslig eller enskild organisation kan inte vara en förvaltningsmyndighet. En förvaltningsmyndighet skapas i regel genom att regeringen, sedan riksdagen anslagit medel för verksamheten, utfärdar en instruktion för myndigheten i fråga med bestämmelser om myndighetens organisation m.m. samt utser en ledande befattningshavare för myndigheten.
De statliga förvaltningsmyndigheterna kan delas in efter olika kriterier, bl.a. utifrån hur deras verksamheter finansieras. Med finansieringen som indelningsgrund kan två olika grupper av förvaltningsmyndigheter särskiljas. I den ena gruppen finns de förvaltningsmyndigheter som finansieras genom anslag ur statsbudgeten och i den andra myndigheter som helt eller delvis är avgiftsfinansierade.
Gruppen av anslagsfinansierade förvaltningsmyndigheter rymmer bl.a. centrala ämbetsverk. Sådana verk har hela landet som verksamhetsområde och har ofta till uppgift att bestämma om förmåner, rättigheter, skyldigheter, disciplinpåföljder m.m. - dvs. förvaltningsuppgifter som innefattar s.k. myndighetsutövning.
De anslagsfinansierade myndigheterna verkar bl.a. inom områden som bevakning, beredskap, rättsvård, näring, infrastruktur, kultur, forskning, stöd till statsförvaltningen och produktion av kollektiva nyttigheter. Det bör betonas att anslagsfinansierade myndigheter oftast har uppgifter inom flera av områdena. Vid en del av dessa myndigheter förekommer även verksamhet som är avgiftsfinansierad. Det gäller särskilt i fall då myndigheten producerar varor eller tjänster som är efterfrågestyrda.
I gruppen avgiftsfinansierade myndigheter ingår bl.a. affärsverken. Dessa ägnar sig generellt åt verksamhet av affärsmässig natur. Övriga myndigheter som ingår i denna grupp har förvaltningsuppgifter av såväl traditionellt som affärsmässigt slag. När det gäller avgiftsfinansierade myndigheter kan man skilja på myndigheter som har monopol på en verksamhet, vars avgiftsintäkter förs in i statsbudgeten, och myndigheter som arbetar på en konkurrensutsatt marknad och i gengäld får disponera sina avgiftsintäkter på egen hand.
För statliga förvaltningsmyndigheter gäller vissa generella regler. Syftet med reglerna är att skapa garantier för att förvaltningsmyndigheternas verksamhet uppfyller vissa minimikrav i fråga om rättssäkerhet och effektivitet, och för att verksamheten skall vara möjlig att styra.
En förvaltningsmyndighet är enligt grundlagen underkastad regeringens direktivrätt. Regeringen kan ge direkta order till en myndighet under förutsättning att ärendet inte rör myndighetsutövning eller tillämpning av lag. Det finns också särskilda regler för handläggningen av ärenden vid en förvaltningsmyndighet. Enligt förvaltningslagen kan ett beslut av en förvaltningsmyndighet alltid överklagas. En förvaltningsmyndighet är också underkastad den tillsyn och kontroll som utövas av Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket (RRV).
Enligt verksförordningen leds myndigheten av en chef. Denne ansvarar för myndighetens verksamhet. Vid myndigheten kan det också finnas en styrelse. Styrelsen skall bl.a. pröva om verksamheten bedrivs effektivt och i överensstämmelse med verksamhetens syfte. Styrelsen skall vidare bl.a. fatta beslut om myndighetens anslagsframställning och årsredovisning.
Regeringen kan finansiellt styra underlydande myndigheter genom förordningar, regleringsbrev och beslut i enskilda ärenden. Enligt anslagsförordningen får ett anslag disponeras av den myndighet med det belopp som regeringen bestämmer. Med det följer att den berörda myndigheten har befogenhet att använda statens medel för de ändamål som anslaget avser och skyldighet att löpande avräkna de utgifter som skall finansieras med anslagsmedel. Med dispositionsrätten följer även skyldigheten att upprätta en årsredovisning och att lämna anslagsframställning. En myndighets årsredovisning skall innehålla resultat- och balansräkning, finansieringsanalys, anslagsredovisning samt resultatredovisning. När det gäller statliga myndigheter har RRV med några få undantag ansvaret för den årliga revisionen och effektivitetsrevisionen. Effektivitetsrevisionen innebär en granskning av att verksamhet bedrivs ändamålsenligt och på ett kostnadseffektivt sätt.
Reglerna i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingars offentlighet gäller för statliga förvaltningsmyndigheter.
Ett aktiebolags verksamhet kan, till skillnad från andra bolagsformer, bedrivas utan att delägarna blir personligen ansvariga för de i bolaget uppkomna vinsterna eller skulderna.
Reglerna om aktiebolag finns i 1975 års aktiebolagslag. Aktiebolaget är tänkt för en stor krets delägare och från denna utgångspunkt har man delat upp proceduren vid bolagsbildning i flera led. Lagen förutsätter att en liten grupp personer, stiftarna, tar initiativet och gör upp ett förslag till bolagsordning som innehåller de regler som skall gälla för verksamheten. Stiftarna vänder sig sedan till en större krets och inbjuder till teckning av aktier i det blivande bolaget. När aktieteckningen är avslutad samlas aktietecknarna till konstituerande bolagsstämma. Där beslutar man om bolaget skall komma till stånd eller inte. I verkligheten går det sällan till på det sättet. Nästan alla aktiebolag bildas av ett mycket litet antal intressenter som är eniga och har hela proceduren under kontroll. Ofta är det ett företag som specialiserat sig på bolagsbildning som sköter det hela.
Aktiebolag skall registreras i aktiebolagsregistret, där de grundläggande uppgifterna om aktiebolagen görs offentligt tillgängliga.
Aktiebolaget är tänkt för samverkan mellan ett stort antal personer. Men det är inte möjligt att alla dessa skulle kunna och vilja personligen medverka i den dagliga skötseln av bolagets verksamhet. Därför har man fördelat uppgifterna så att aktieägarna endast medverkar vid ett mindre antal viktiga åtgärder när de är samlade till bolagsstämma, medan en eller flera särskilt utsedda personer anförtros att sköta ledningen av bolagets angelägenheter. Dessa särskilt utsedda personer bildar bolagets styrelse. Den dagliga ledningen av verksamheten i större aktiebolag handhas av en verkställande direktör som är underställd styrelsen.
Styrelsen skall svara för bolagets organisation och förvaltning. I styrelsen fattas beslut med majoritet. Styrelsens ledamöter har vanligen inte sin huvudsakliga sysselsättning i bolaget utan kommer utifrån. Den sammanträder med vissa mellanrum och skall främst fungera som kontrollerande och rådgivande organ för den verkställande direktören.
Bolagsstämman är aktiebolagets högsta organ och styrelsen är skyldig att följa de föreskrifter som meddelas av stämman. På bolagsstämman är det majoritetens åsikt som avgör. Dess viktigaste uppgifter är att en gång om året fastställa bolagets årsredovisning och att besluta om åtgärder med anledning av den vinst eller förlust som redovisas. Bolagsstämman skall också välja styrelseledamöter och revisorer. Om man vill ändra i bolagsordningen eller upplösa bolaget, skall sådana beslut fattas av bolagsstämman.
Aktiebolagslagen ger alla styrelseledamöterna gemensam behörighet att företräda bolaget och teckna firma. I praktiken utgår dock lagen från att behörigheten delegeras till särskilda personer inom eller utom styrelsen.
Verkställande direktören har behörighet att ensam företräda bolaget i den löpande förvaltningen. Styrelsen kan också besluta att ge direktören obegränsad behörighet att företräda bolaget, vilket i praktiken är det vanligaste.
Om aktiebolagets uppgifter innefattar myndighetsutövning
[1] har allmänheten rätt att ta del av handlingar hos bolaget enligt de grunder som gäller för allmänna handlingars offentlighet i tryckfrihetsförordningens (TF) andra kapitel och i sekretesslagen.Vid aktiebolag som kommuner eller landsting äger mer än hälften av aktierna i har allmänheten rätt att ta del av handlingar enligt samma förutsättningar som anges i TF om rätt att ta del av allmänna handlingar hos myndighet. Har kommun/landsting mindre än hälften av aktierna eller saknar kommun/landsting motsvarande inflytande över verksamheten, skall fullmäktige ändå verka för att allmänheten skall ha rätt att ta del av handlingar hos bolaget enligt vad som gäller i 2 kap. TF om allmänna handlingars offentlighet. Andra typer av aktiebolag har allmänheten däremot ingen insyn i.
Det finns ideella föreningar och ekonomiska föreningar. En ekonomisk förening måste uppfylla två krav: dels skall den ha till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intresse, dels skall detta ske genom en ekonomisk verksamhet. Om ettdera eller båda av dessa krav inte uppfylls föreligger i stället en ideell förening.
Ideella föreningar är först och främst alla föreningar som fullföljer ett religiöst, välgörande, politiskt, socialt, idrottsligt eller annars ideellt syfte, vare sig de bedriver ekonomisk verksamhet eller inte. Även fackföreningar, arbetsgivarorganisationer o.dyl. som främjar medlemmarnas ekonomiska intressen men inte gör det genom att bedriva ekonomisk verksamhet räknas till de ideella föreningarna.
Lagstiftning saknas för ideella föreningar och därför är det endast ett ofullständigt system av rättsregler som bygger på domstolspraxis som reglerar deras verksamhet.
När en ideell förening bildas går det till på i princip samma sätt som när ett aktiebolag bildas. En grupp initiativtagare gör ett förslag till stadgar, dvs. grundläggande regler för föreningens verksamhet, och på grundval av dessa startar de medlemsvärvningen. Stadgarna måste innehålla uppgifter om föreningens namn, ändamål samt beslutsformer. De blivande medlemmarna samlas till konstituerande stämma och beslutar att föreningen skall komma till stånd samt fastställer stadgarnas lydelse. Föreningen behöver inte registreras för att bli rättskapabel. Varken föreningens styrelse eller dess medlemmar kan bli personligen ansvariga för föreningens förpliktelser.
En ideell förenings beslutsfattande följer i princip samma grundmönster som aktiebolagets. Föreningsstämman är föreningens högsta beslutande organ. Beslut i styrelse och vid föreningsstämma fattas i regel med absolut majoritet. Eftersom det inte finns några lagregler på området, skall det framgå av föreningens stadgar vem som har rätt att besluta om vad.
Till styrelsens uppgift hör bl.a. att företräda föreningen utåt. Föreningsstämman väljer vanligen styrelse vid föreningsstämman.
Det som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen (TF) om allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar vid myndighet skall även gälla en ideell förening, i den mån föreningen innehar förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning.
[2]Vad gäller handlingsoffentligheten i ideella föreningar som kommun eller landsting har ett inflytande över, sägs det i bilagan
[3] till sekretesslagen att fullmäktige skall verka för att allmänheten ges rätt att ta del av allmänna handlingar enligt de grunder som gäller för allmänna handlingars offentlighet enligt 2 kap. TF och sekretesslagen.[4]
För stiftelser gäller 1994 års stiftelselag, som trädde i kraft 1 januari 1996. En stiftelse är en juridisk person, men inte en form för samverkan mellan flera personer som aktiebolaget och föreningen är. Stiftelsen har varken delägare eller medlemmar. Den har i stället en stiftelseförmögenhet som skall användas för ett visst ändamål.
En stiftelse uppkommer genom att en eller flera stiftare anslår viss egendom, vanligen genom gåva eller testamente, att användas för ett visst ändamål. Ändamålet kan vara uppdelat i tre delar; syftet (t.ex. att stödja forskning), mottagarkretsen (t.ex. forskare vid en viss institution) samt medlet (t.ex. att lämna stipendier). Men ändamålsbestämningen kan också vara opersonlig, t.ex. att stiftelsen skall ge ut en tidning.
Stiftarna skall bestämma vem som skall vara förvaltare för stiftelsen. Det kan vara en för ändamålet särskilt skapad styrelse, en s.k. egen förvaltning. Stiftelser som bedriver näringsverksamhet eller har tillgångar som överskrider en viss värdegräns skall registreras i stiftelseregistret hos länsstyrelsen. Alla stiftelser står dessutom under länsstyrelsens tillsyn.
Stiftelseförordnandet bör innehålla bestämmelser om hur beslut om stiftelsens angelägenheter skall fattas. Har stiftelsen en egen förvaltning måste det bl.a. förskrivas hur styrelsen skall utses när stiftelsen börjar sin verksamhet och när styrelseledamot avgår.
Sedan stiftelsen bildats, kan inte stiftaren längre ingripa i stiftelsens verksamhet. Om stiftaren vill ändra på stiftelsens ändamål eller i andra föreskrifter som stiftaren angett i förordnandet, måste det ske genom myndighetsbeslut på ansökan av förvaltaren eller styrelsen. Kammarkollegiet fattar sedan beslut i frågan. Man kan endast ändra i föreskrifterna om särskilda skäl föreligger, t.ex. om en bestämmelse blivit uppenbart onyttig eller inte längre kan följas på grund av ändrade förhållanden.
Stiftelsen företräds utåt av alla styrelseledamöter gemensamt, dvs. av styrelsen i sin helhet. Styrelsen kan också naturligtvis använda sig av befullmäktigat ombud.
Det som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen (TF) om allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar vid myndighet skall även gälla en stiftelse om den innehar förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning.
Detta gäller även stiftelser som kommun eller landsting har ett rättsligt bestämmande inflytande över, i den mån det är tillämpligt. Andra stiftelser har allmänheten däremot ingen insyn i.
En tänkbar organisationsform för Kulturnät Sverige är att verka inom en redan befintlig verksamhet. De alternativ som vi i sammanhanget anser ligger närmast till hands är att låta kulturnätet sortera under antingen en akademi eller en myndighet eller att bedriva verksamheten i kommittéform. De praktiska förutsättningarna för ett sådant arrangemang redovisas i det följande.
Akademierna är samfund som har till uppgift att främja vetenskaplig eller konstnärlig verksamhet. Exempel på akademier är Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (KVHAA), som stödjer humanistisk/samhällsvetenskaplig forskning och verksamhet, Kungliga Vetenskapsakademien (KVA), som bedriver och uppmuntrar främst matematisk och naturvetenskaplig forskning och verksamhet samt Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) som främjar tekniska och ekonomiska vetenskaper och näringslivets utveckling. IVA har även flera självständiga forskningsföreningar och kommittéer inom ramen för sin akademins verksamhet.
Beslutsfattande och behörighet att företräda akademierna utåt
Till sin uppbyggnad består akademierna - som är en europeisk form av lärda sällskap - av ett antal ledamöter, vars antal varierar mellan de olika akademierna. Ledamöterna, som är experter inom olika ämnesområden, verkar ideellt inom s.k. klasser och arbetsgrupper med att ta fram underlag och beslut som har anknytning till akademiernas verksamheter. Akademierna väljer själva sina ledamöter, och samordningen inom akademierna sköts vanligtvis av en ledningsgrupp som leds av en preses, ordförande. Det förekommer även ett stort internationellt utbyte, där svenska ledamöter deltar i andra länders akademier och vice versa.
Flera av akademierna kan i princip liknas vid slutna ideella föreningar. De har av hävd tillerkänts självständig juridisk personlighet, vilket innebär självständig förvaltning. Flera av dem - men inte alla - får statliga anslag. Generellt styr inte staten användningen av anslagen, utan förvaltandet av dessa överlåts helt åt akademierna. Regeringen beslutar dock om akademiernas stadgar.
Offentlighet vid akademierna
Generellt sett gäller offentlighetsprincipen inte akademierna. Staten kan detta till trots ge akademierna rätt till myndighetsutövning, t.ex. genom att föreskriva en akademi rätten att lämna stipendier.
Vissa akademier driver även mer praktiska verksamheter, i form av t.ex. undervisning, vetenskapliga institutioner och föreningar med egen styrelse. Dessa kan själva besluta om att offentlighetsprincipen skall gälla, hur referensgrupper och styrelser skall utses samt fungera som ekonomiskt självständiga föreningar inom akademiens ram.
Att förlägga en enskild verksamhet inom en myndighet kan gå till på olika sätt. En variant är att låta den berörda myndigheten ta det formella ansvaret för verksamheten. Det innebär att regeringen i sitt regleringsbrev anger vilken budget och vilka befogenheter den enskilda verksamheten skall ha, och att myndighetens styrelse får ansvaret för verksamhetens ekonomi och att den angivna policyn följs. Myndigheten, som i och med detta disponerar budgeten för verksamheten, tillhandahåller då lokaler och olika former av tjänster som telefonväxel, städning och löneadministration. Från kostnadssynpunkt är detta fördelaktigt eftersom man då delar på utgifterna för redan befintliga tjänster.
En följd av denna organisationsform är att verksamheten inte kan hålla sig med en egen styrelse. Orsaken är att två styrelser - myndighetens och verksamhetens - inte kan dela på budgeten eftersom det skulle kunna innebära att det uppstår en konflikt om hur resurserna skall användas. Vad som däremot är möjligt inom ramen för detta arrangemang är att verksamheten håller sig med en självständig arbetsgrupp som bereder och föreslår olika beslut, som myndigheten därefter har att fastställa.
En annan möjlighet är att bilda en särskild inrättning inom ramen för en myndighet. Det innebär att regeringen i instruktionen för myndigheten skriver in att institutionen i fråga skall vara självständig. Verksamheten får då fritt disponera sin budget och har också möjlighet att välja en egen styrelse. I slutänden har dock myndighetens styrelse det formella ansvaret för verksamheten, vilken särredovisas i myndighetens årsredovisning. I praktiken får verksamheten tillgång till myndighetens lokaler och befintliga tjänster som telefonväxel och administration, men måste betala för dessa enligt en överenskommelse om prissättning mellan myndigheten och den enskilda verksamheten.
En samhällelig verksamhet kan i vissa fall drivas i kommittéform, något som t.ex. kan vara lämpligt för ett tidsbegränsat projekt eller försök. Regeringen anger då i direktiv till en statlig utredning hur verksamheten skall bedrivas.
Regeringen tillkallade i mars 1994 en särskild utredare för att söka finna en lämplig form för finansiering av framtida verksamhet som fortlöpande är beroende av statligt stöd, men som inte bör bedrivas i myndighetsform. Delbetänkandet Former för statlig verksamhet lämnades i november 1994. I oktober 1995 kom regeringens proposition om Former som är beroende av statligt stöd m.m., där regeringen föreslog att ett aktiebolag eller ideell förening skulle bildas när staten engagerar sig i verksamhet tillsammans med en annan part. Propositionen var en följd av utredningens betänkande.
Lagutskottet behandlade sedan regeringens proposition samt de motioner som väckts med anledning av propositionen, och kom därvid fram till att det inte kunde uteslutas att det kan krävas en ny rättslig form vid sidan av aktiebolaget och den ideella föreningen för de skilda slag av verksamheter som är beroende av fortlöpande statligt stöd. Utskottet utgick dock från att regeringen fortsättningsvis kommer att följa frågan mycket noga, och återkomma till riksdagen med en redovisning av det om något år. Nedan beskrivs utredningsförslaget utförligare liksom dess behandling i regering och riksdag.
Utredningen Former för statlig verksamhet
[5] tog i sitt betänkande upp olika verksamhetsformer för statliga åtaganden och deras respektive lämplighet. Man berörde såväl anslagsstiftelser som privaträttsliga organ i form av aktiebolag och ideella föreningar. Även behovet av statlig insyn och kontroll i olika organisationsformer diskuterades.
Syftet med utredningens förslag var att:
uppnå besparingar och administrativa förenklingar.
att renodla formerna för statlig verksamhet.
att skapa en flexibel organisation.
att ge goda möjligheter till uppföljning och utvärdering av statlig verksamhet.
att skapa förutsättningar för smidig samverkan mellan staten och andra parter.
Utredningen kom fram till att den statliga verksamhetens omfattning bör begränsas. Man bör inta ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt inför frågan om åtagandet skall vara offentligt eller privat. Befintliga åtaganden bör omprövas och nya åtaganden införas endast om klara välfärdsekonomiska motiv talar för det. Skall åtagandet vara statligt, bör man undersöka möjligheten till avgiftsfinansiering.
Ansvaret för en verksamhet som staten vill börja bedriva och även finansiera på egen hand bör i första hand läggas på en befintlig myndighet. Detta gäller i synnerhet uppgifter som innefattar myndighetsutövning.
Utredningen menade att de senaste årens stiftelsebildningar och bristen på omprövning av anslagen till befintliga stiftelser bidragit till att underskottet i statens finanser ökat. Stiftelseformen innehar flera nackdelar enligt utredningen:
stiftelsens ändamål går inte att anpassa till nya behov i samhället,
en stiftelse kan sällan upplösas och förmögenheten riskerar då att bli inlåst,
begränsad insyn och kontroll av verksamheten.
Stiftelser är därför ingen lämplig form för statlig verksamhet, ansåg utredningen.
Genom att samverka med någon annan kan staten spara pengar och ytterligare resurser tillföras samtidigt som särskild kompetens hos andra aktörer kan tas till vara. Finns det skäl för staten att samverka med annan bör man enligt utredningen göra det i privaträttslig form, dvs. som aktiebolag eller ideell förening, om verksamheten är i behov av självständig framtoning. En ideell förening beskrivs som ett lämpligt alternativ i de fall då verksamheten är av intresse för en bredare allmänhet. En förutsättning för att verksamheten skall kunna föras över till ett privaträttsligt organ är att åtagandet är statligt och inte innefattar myndighetsutövning. Aktiebolaget eller den ideella föreningen bör då vara omgärdat av ett fast regelverk som skall:
ge verksamheten en självständig framtoning,
göra det möjligt att anpassa verksamheten till förändringar i omvärlden,
medge att det läggs fram klara mål för verksamheten.
För verksamhet som är beroende av statligt stöd föreslog regeringen i oktober 1995 att, i de fall då staten engagerar sig tillsammans med annan part, det främst skall ske genom att ett aktiebolag eller en ideell förening bildas.
[6] Detta bör enligt regeringens uppfattning även gälla landsting och kommuner.Stiftelseformen har använts flitigt på kulturområdet. En stiftelse utmärks av att den är ett självägande organ med en varaktigt bestående självständig förmögenhet. Staten, kommuner och landsting har ofta, särskilt inom kultursektorn, använt beteckningen stiftelse även för organ av självägande natur som de bildat och som kräver regelbundna medelstillskott av stiftarna. Ett sådant organ ligger definitionsmässigt vid sidan av begreppet stiftelse, men brukar trots det kallas anslagsstiftelse. För anslagsfinansierade verksamheter där man har ansett att det funnits skäl att använda en privaträttslig form har staten, men framför allt kommuner och landsting, hittills ofta använt anslagsstiftelser. Stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft 1 januari 1996, innehåller inget förbud mot att bilda självägande organ med så liten förmögenhet att de inte uppfyller det s.k. varaktighetsrekvisitet (dvs. varaktigt bestående, självständig förmögenhet). I praktiken kommer emellertid sådana organ förmodligen inte att bildas, eftersom de inte betraktas som stiftelser.
Statlig verksamhet bör bedrivas i myndighetsform. I några fall kan det ändå vara aktuellt att låta en statlig uppgift utföras i privaträttslig form, t.ex. då staten av statsfinansiella skäl samverkar med annan. Regeringen konstaterar därför att verksamhet som tidigare skulle ha getts formen anslagsstiftelse i fortsättningen antingen skall fungera som myndighet eller som aktiebolag respektive ideell förening.
Aktiebolagsformen har fördelen att den är väl reglerad. I aktiebolagslagen (1975:1385) regleras beslutsformer, ansvarfördelning, insyn och kontroll. Samtidigt är aktiebolagsformen flexibel. Ett aktiebolag behöver inte heller ha som syfte att vara vinstgivande. Som exempel på aktiebolagsformer nämns Operan och Dramaten, som båda är statliga helägda aktiebolag.
Enligt regeringen kan ideell förening vara aktuellt i sådana fall där det finns en större krets som har intresse av den uppgift som skall delegeras. Det finns ingen lagstiftning för ideella föreningar, men generella principer för verksamheten har utvecklats i praxis och omskrivits i den juridiska doktrinen.
Om staten överlämnar en förvaltninguppgift till en ideell förening kan det i bland finnas risk för att något särintresse får ett alltför stort inflytande över verksamheten. Därför bör staten enligt regeringen se till att få ett bestämmande inflytande i föreningen. Man kan t.ex. i föreningens stadgar införa bestämmelser om rätten att utse styrelseledamöter samt regler för hur rösträtten används vid föreningsmöten.
I aktiebolag och ideella föreningar är utgångspunkten alltid att årsstämman respektive årsmötet har rätten att utse styrelse etc. Sådana verksamheter får därigenom en stor självständighet. Sammantaget är det regeringens uppfattning att en rad olika faktorer påverkar en anslagsberoende verksamhets självständighet. Det är sättet på vilket olika verksamhetsformer används som avgör graden av statligt beroende. Regeringen anser därför att det inte finns några tydliga fördelar med anslagsstiftelser. Tvärtom innebär de verksamhetsformer som regeringen i stället föreslår större möjligheter till anpassning till den verksamhet som skall bedrivas.
Enligt stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft 1 januari 1996, uppkommer en stiftelse genom att egendom genom förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål. Med denna definition omfattas inte stiftelser som för sin verksamhet är beroende av fortlöpande ekonomiskt stöd. Då kan man nämligen inte anse att den avskilda egendomen varaktigt skall förvaltas av stiftelsen. I en övergångsbestämmelse föreskrivs dock att anslagsberoende stiftelser som har tillkommit före lagens ikraftträdande inte skall omfattas av lagen. Några nya anslagsstiftelser kommer emellertid inte att kunna bildas sedan stiftelselagen trätt i kraft.
Offentligt understödd verksamhet på kulturområdet har sedan länge ofta bedrivits i stiftelseform. När det gäller de av regeringen förordade formerna för sådan verksamhet påpekar lagutskottet att aktiebolagsreglerna är utformade för näringlivets behov, vilket utskottet menar kan vara till nackdel för verksamheten. Även användningen av formen ideell förening kan vara problematisk. Det är enligt utskottet viktigt att i så fall se till att man skapar en verksamhet vars form är tillräckligt lik en ideell förening, så att man klart kan se att organisationen även i juridisk mening är en ideell förening. De anpassningar som i så fall skulle behöva göras kan innebära att den ideella föreningen inte blir en så användbar form för anslagsberoende verksamheter som regeringen förutsatt.
Lagutskottet menar därför att det inte kan uteslutas att det kan krävas en ny rättslig form vid sidan av aktiebolaget och den ideella föreningen för att tillfredsställa behovet av rättslig reglering för de olika verksamheter som är i behov av fortlöpande statligt stöd. Utskottet föreslår därför att regeringen följer frågan uppmärksamt och om något år återkommer till riksdagen med en redovisning samt förslag till ny rättslig reglering om ett sådant behov har visat sig föreligga.
Riksdagen biföll lagutskottets hemställan den 7 december 1995.
2. Det gäller vissa organ vilka nämns i bilagan till sekretesslagen (1980:100), i den mån handlingarna hör till den verksamhet som också nämns i bilagan till sekretesslagen. Ett exempel är Svenska Språknämnden och offentligheten avser de handlingar hos nämnden som gäller prövning av anställnings- och arbetsvillkor. [Tillbaka]
3. SFS 1995:904. [Tillbaka]
4. Jfr 3:18 kommunallagen (1991:900) i dess lydelse enligt SFS 1993:1295. [Tillbaka]
5. SOU 1994:147. [Tillbaka]
6. Proposition 1995/96:61 [Tillbaka]
7. 1995/96:LU7 [Tillbaka]
| Slutbetänkandet: Till statsrådet | Ordförklaringar | Sammanfattning Kap. 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | Litteratur Bil. 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 Utförlig innehållsförteckning | |